Day 22 - saying good bye to my partner in crime

Att säga hejdå till Kerstin är en av de suraste grejerna jag någonsin har gjort.

Vi började dagen hyfsat tidigt. Jag fixade ihop all min packning och efter frukost så tog vi oss ut till ställen vi hängt en del på då Kerstin ville ha bilder till en bilderbok åt sin mamma som hon har jobbat på. Vi tog oss förbi Starbucks, vår bank, Patricia's hus, Giant, mitt hus... Tillsist hamnade vi där allting började den där kvällen i Oktober. Merion Station. 

Hejdå huset

Jag har sagt hejdå till många människor i mitt liv. En del kanske till och med för sista gången någonsin. Vissa känns ju såklart mer än andra och detta ser ni.. Detta är på en helt annan nivå. Kerstin är den människa jag känt har sett mig för den jag är till 98% och accepterat varenda liten vrå av vad det innebär. Hon har stöttat mig till 1000... Jag har många, många alldeles fantastiska vänner här i livet och hon har farit upp till en av de jag håller allra, allra närmsta hjärtat på en väldigt kort tid. För mig var det så orimligt hur nära man kan komma någon man känt en relativt kort tid och är så fruktansvärt olik men för oss så är det verkligen våra olikheter som gjort oss till ett så omaka men fruktansvärt starkt par. Få människor har lärt mig så mycket i livet. Så mycket förståelse, styrka, tålamod..

Detta taggade hon mig i länge, länge, länge sen när jag var nere av någon anledning. Hon är den där personen som är stenhård men vet exakt när det är dags att mjukna till och vara smörig..

Vi stod på perrongen och pratade om hur konstigt allting är. Hur det är overklig. Jag har stått bredvid den här tjejen hur många gånger som helst och sagt hejdå till ANDRA au pairer TILLSAMMANS. Hur kom det sig att det plötsligt var vår tur att säga hejdå till VARANDRA? Ingen av oss fattade det riktigt så vi stod mest och bara sa det. Vi hörde att tåget närmade sig och där och då kunde jag krama om en av de absolut finaste människorna jag någonsin haft turen att träffa. Där och då brast det också för oss båda. Jag behövde säga hejdå och ge mig iväg men kvar på perrongen lämnade jag en sån himla stor del av mig.

Det låter så himla blödigt men jag vet inte om någon riktigt förstår. Jag försöker att berätta för mina vänner att de betyder en himla massor för mig. Jag har dock aldrig sagt någonting sånt till Kerstin. Hon har aldrig sagt det till mig. Vi drar inte en rak "du betyder en massa för mig", "jag uppskattar dig så himla mycket" eller "jag saknar dig så mycket" även fast det bara varit dagar sen vi sågs sist. Vi båda är dock fullt medvetna om att det är fallet. Vi kan säga saker som att "mitt år skulle inte vara detsamma om jag inte träffat dig!", "bli inte sjuk, jag vill inte göra det här själv...", "hör av dig när du kommit hem säkert", alltså samma sak, bara inte rakt på sak. "There is a thousand ways to say 'I love you' without actually saying the sentence itself".

Jag kom fram till 30th Street Station där jag gömde mig bakom mina solglasögon till och från. Hade två timmar att döda och därför också en massa tänktetid.

Uppdaterade min värdmamma om läget som vi gjort då och då sen jag lämnade och som vanligt var hon fantastisk men satte också igång tårkanalerna ännu mer. 

Och som att Dottie hade en känsla så kom detta som ett brev på posten vilket fick mig ännu mer iffy.. Fina, fantastiska människor i mitt liv...

Bussresan till NY var smidig. Ingen biggie riktigt.

Nio filer, för varför inte?

Brukar bli som ett litet barn när skylinen visar sig på avstånd, denna gång kändes det dock seriöst som att jag lämnat en del av mig kvar i Philadelphia...

Jag kom efter en del kånkande till Rye, NY. Välkomnandes med indisk mat och mys ute på uteplatsen. Min värdmammas bror är här med dotter så konverserade lite med de. Fick min mysnivå rejält påfylld av både hundar, lillkillen och tjejen. Var en bra kväll och lite energigivande i allt hejdå-sägande.

FIFA och hundmys...

Jag kunde flera timmar senare somna gott i mitt gästrum. Sån känslomässig upp-och-ner-dag. Såna ska ju dock också få existera.